Förvisso känner jag en del vemod över att sluta på jobbet men jag känner att jag måste där ifrån. Jag har ju lagt ner så mycket tid och energi på stället. Samtidigt är jag lite rädd. Lite rädd vad framtiden kommer att visa mig. Kanske är det endast tiden som vet hur det kommer att gå? 

Just nu ställer det till en del tankar men jag har vart med så rätt länge nu att jag vet att det kommer att lösa sig allt med tiden. 

Jag har drygt en vecka kvar att jobba på jobbet sen byter jag arbetsgivare. Ska bli gött att prova en ny arbetsplats. Fler kor och mer mjölk. 

Sen har jag hittat en ett band, eller snarare en duo, som heter 2cellos. De är två killar som spelar covers på kända låtar på cello. De är hur bra som helst tycker jag. 

Hur reagerar man när folk kommer ut som psykisk sjuk? 

Det är tyvärr ett starkt tabu att berätta att man har en psykisk sjukdom. Eller snarare friska människor ser det som ett tabu att inte prata om detta när någon berättar om det. Det gör att den drabbade inte vill eller kan prata om sin sjuklighet. 

Jag har själv vart med om det flera gånger om och jag har träffat på flera sjuka som har fått samma reaktioner. Det gör att man mår så mycket sämre. 

Jag hade mått mycket bättre mycket tidigare om vissa hade bemött mig mycket bättre. På det sätt som jag ibland sa att de skulle bemöta mig. Jag var tvungen att säga hur de bemötte mig då de gjorde helt fel. De var nedsättande, egoistiska och menade på att de mådde sämre än vad jag gjorde trots att de hade småsaker att oroa sig för. Som att inte hinna med att tvätta eller att planeringen spricker den dagen. 

Visst man blir lite sné på det men inte mådde de dåligt av det. Inte det sättet som med depression, ångest, schizofreni, borderline, post traumatisk stress och allt vad det är. 

Varför bryr sig inte folk mer om de som lider rent psykiskt? Varför en massa fördomar?

Jag kanske skrev det vid nått annat blogginlägg att jag sagt upp mig från jobbet. Det gjorde jag innan jul. Varför vill jag inte gå in på. Vill byta arbetsplats helt enkelt. Ska bli skönt. 

Januari ut sen är det nytt. 

Det jobb jag nu slutar på är uppbundna kor och det är en rätt fysiskt tungarbetad lagård. Det är inte det att det är tungarbetat men det andra orsaker som gör att jag vill sluta där. 

Gården jag ska till har ett mellanting mellan uppbundna och lösdrift. Det kallas för foderliggbås. Då har de sina platser som de står vid men har inga halsband som är fastbundna med bindslen utan det är rep bakom mellan båsavskiljarna så de inte backar ut och springer i lagårn. Men när man ska mjölka så släpper man bara repen bakom korna och tar dem till en mjölkgrop. 

Det är ca 80 mjölkande så det är större än vad jag jobbar med nu. Den blivande arbetsgivaren levererar till Falköpings mejeri. 

Varför ska det vara så tabubelagt att må psykiskt dåligt? Jag lider av psykisk ohälsa periodvis. Jag har vänner som lider själva på ett eller annat sätt. 

Har man inte upplevt depression eller liknande så vet man inte hur det känns. Jag vet hur det känns. Det är en stor skillnad på att vara nedstämd och att vara deprimerad. Vill man inte prata om det hur som helst så är det ju okej men man måste söka hjälp. Det finns så bra hjälp att få idag. Förvisso så är resurserna ganska så dåliga på sina håll men man måste ringa och prata med rätt ställe. 

Man pratar hellre om sitt fysiska mående än det psykiska känns det som. Jag vet att det inte är så lätt alltid att prata om allt men jag har en känsla av varför det är så. Att man upplever att folk dömmer en. Det är alltid fel att dömma folk som mår skit. Jag vet av erfarenhet att en del dömmer mig för att jag mår dåligt. Jag vet också att folk mår så mycket bättre av att man lyssnar och att man inte dömmer. Det är för den drabbade verkliga saker de känner. Ta schizofreni. Det underlättar massor att man är påläst om de handikapp, sjukdomar och allt som finns för psyket. Det har hjälpt mig massor att förstå de som är drabbade. 

Men man får inte ta på sig ansvaret för att den drabbade ska bli bar för då blir det inte alls bra. Utan man måste se till att lyssna så man får energi till att söka hjälp. Som man faktiskt ibland måste säga rätt ut till den drabbade. I värsta fall så måste man ringa larmnumret om det är nån som är så illa. Det har jag gjort några ggr. 

Jag är rätt irriterad på bloggplatsen. Jag har satt det så att den ska delas när jag skrivit klart inlägget men det är ofta så att den kopplingen tas bort. Väldigt irriterande. Jag får la ta och skriva till de som driver skiten...

En månad kvar av min anställning på nuvarande jobbet. Av olika skäl orkade jag inte med jobbet där. Jag vill inte gå in på mer än så. Jag har fixat annat jobb som jag börja på. Också det med mjölkkor.

Jag tappade min telefon igår på ett stengolv eller om det var betonggolv. Telefonen landade med skärmen neråt så skärmen sprack. Det fungerar att använda skärmen men det är irriterande...

Jul och nyår som vart nu... Jag var i Skövde en sväng och firade med pappa, hans tjej och hennes barn och hennes familj. Sen dagen efter åkte jag till Småland en sväng där mamma och hennes karl bor och bodde där över natt. 

Skönt att komma ifrån lite. Nyårsafton tog jag det lungt och försökte sova under tolvslaget men det gick inte då det small så mycket. 

Vad som händer under 2016 får vi se...

2015 var ett år jag helst vill glömma. Men ändå minnas. Jag mötte en person som snabbt blev min en av mina närmsta vänner. Hon finns inte längrebland oss och det tog mig väldigt hårt. Den krisen tog jag mig genom tack vare att jag sökte hjälp plus att vänner stöttade mig så jag mår bra igen men tankarna på min kompis återkommer. Hon finns hos mig! 

Jag har också fått mig nya vänner och en av dem är nu den närsmta vän jag har. 

Jag har sagt upp mig från jobbet. Varför vill jag inte gå in på just nu men jag ska byta arbetsgivare. Ska bli skönt. En annan positiv sak är att mamma har gift sig i sommar. Det var roligt att träffa min plastfamilj.