Varför ska det vara så tabubelagt att må psykiskt dåligt? Jag lider av psykisk ohälsa periodvis. Jag har vänner som lider själva på ett eller annat sätt. 

Har man inte upplevt depression eller liknande så vet man inte hur det känns. Jag vet hur det känns. Det är en stor skillnad på att vara nedstämd och att vara deprimerad. Vill man inte prata om det hur som helst så är det ju okej men man måste söka hjälp. Det finns så bra hjälp att få idag. Förvisso så är resurserna ganska så dåliga på sina håll men man måste ringa och prata med rätt ställe. 

Man pratar hellre om sitt fysiska mående än det psykiska känns det som. Jag vet att det inte är så lätt alltid att prata om allt men jag har en känsla av varför det är så. Att man upplever att folk dömmer en. Det är alltid fel att dömma folk som mår skit. Jag vet av erfarenhet att en del dömmer mig för att jag mår dåligt. Jag vet också att folk mår så mycket bättre av att man lyssnar och att man inte dömmer. Det är för den drabbade verkliga saker de känner. Ta schizofreni. Det underlättar massor att man är påläst om de handikapp, sjukdomar och allt som finns för psyket. Det har hjälpt mig massor att förstå de som är drabbade. 

Men man får inte ta på sig ansvaret för att den drabbade ska bli bar för då blir det inte alls bra. Utan man måste se till att lyssna så man får energi till att söka hjälp. Som man faktiskt ibland måste säga rätt ut till den drabbade. I värsta fall så måste man ringa larmnumret om det är nån som är så illa. Det har jag gjort några ggr.