Jag saknar de starka känslor jag en gång kunde få. I och med mina mediciner så är humöret jämnare vilket är bra på ett sätt för man slipper de där negativa känslorna om att vara värdelös och sånt där. Men att ha alla de positiva och negativa känslorna kan vara bra på ett sätt. För då får jag en sån stark inspiration att skriva. Jag får fram hat, kärlek, förlust och allt bra som dåligt genom att skriva. Det enorma brinnande hat jag känner för vissa saker samt en enorm kärlek för vänner får man fram så bra genom att skriva. Men nu är man mer jämn i mitt humör. Det är frustrerande på ett sätt. Jag får så svårt att fram det jag känner. Även om allt finns där inne så får jag så svårt att få fram det. Innan jag fick den dosering av medlen jag går på så kunde jag få fram det jag känner så bra genom texter att jag fick den det handlade om att gråta av den kärlek som man känner för vänner. Fast det är klart... Jag har levt med depression och ångest i drygt 20 år nu. Livskvaliteten har blivit mycket bättre pga allt men det är ändå en saknad. Det är som att sakna en gammal kärlek eller nått sånt...